Idag tog jag tag i det som jag så länge tänkt göra. Satte mig ner och lyssnade igenom Jason Mraz musik. Har ju tidigare varit eld och lågor över hans låt I'm Yours men har aldrig riktigt orkat lyssna på nåt mer, kanske av rädslan för att bli besviken. Ringde Herr Mraz imorse, bad honom ta med sig bandet och komma hit och lira lite för mig. Besviken blev jag verkligen inte och nu sitter vi här, han och jag, och njuter av varandras sällskap.
Den där skrivkrampen jag pratade om igår, efter ungefär sex timmar släppte den och på tio minuter hade jag skrivit klart min ansökan. Om skrivkrampen aldrig ens hade dykt upp hade jag ju haft tid till att göra någonting kul igår kväll. Men man kan ju inte alltid få som man vill.
Dagens låt på hjärnan. Time after time - Cyndi Lauper
Jag avskyr när man har en låt på hjärnan hela dagen och verkligen inte kan bli av med den. Så är det idag. Imorse när jag vaknade sjöngs strofen "If youre lost you can look and you will find me, Time after time" i min hjärna och den har vägrat lämna min hjärna. Nu tog jag till knepet att lyssna på låten för att försöka bli av med den, får se om det funkar. Jag tvivlar!
Jisses vilken total skrivkramp jag har just nu. Sitter och ska skriva en jobbansökan, hittills har jag bara lyckats skriva vad jag heter och hur gammal jag är. Sen tog det tvärstopp. Helt galet. Det går verkligen inte, har försökt i en timme snart. Ska göra nåt annat en stund, sen be pappsen om hjälp. Han är ett bra botemedel mot skrivkramp.
Intervjun igår gick helt okej förresten. Men jobbet är nog inte intressant. Så mycket man måste lära sig att det krävs att man går brevid, obetalt, i ett par månader. Det är alldeles för lång tid tycker jag. Nu söker jag andra jobb och håller tummarna att detta ska gå vägen.
Pratade med underbara Joanna på msn förut, samtidigt som jag (och hon på sitt håll) kollade på gaygalan. Helt plötsligt börjar Danny sjunga på scen. (Ni som känner mig och Joanna vet att vi har en liten "thing" för bla Danny. En "thing" som uppkom under våran praktiktid). Glada ihågen skriver vi med stora bokstäver och hundratals utropstecken om Danny. och hans uppträdande (Ja, nördigt jag vet. Men jag står för det).
När Dannys nummer börjar dra sig mot sitt slut tänker jag att nu är det bara Måns som fattas. Det hade ju varit liksom. Måns och Danny på raken. Och vad fan tror ni händer? Måns kommer givetvis in på scenen och sjunger Cara Mia. Med ännu större bokstäver och ännu fler utropstecken nästan skriker vi ut vår lycka. MÅÅÅNS, det är MÅÅÅÅNS!!!! Okej, det kanske är mest jag som är lyriskt. Men jag är inte helt säker. Det är ödet mina vänner, ödet. <3
Jag bjuder på en bild på the fantastic four. (Nej, bilden är inte alls ett montage. Jag vet att det kanske ser så ut, men det stämmer inte. Den är högst verklig!)
För några dagar sedan tappade jag bort min stegräknare, jag har letat efter den men inte hittat. Idag såg jag dock att den låg på sängbordet - helt fel plats, och bestämde mig för att den skulle på. Råkade, klantig som jag är, dock radera antalet steg förut men sist jag tittade på den stog den på ca 19 200. Skulle tippa på att jag gick kanske 1000 steg till efter det.
Precis som rubriken säger har jag haft en liten otur idag. Anmälde mig för två dagar sedan som vikarie på en skola i Forshaga, fick snabbt svar därifrån att jag var jätteintressant och att dom nog snart skulle börja ringa in mig. Igår när jag skulle sova tänkte jag tanken att imorgon kommer dom säkert ringa bara för att jag är upptagen. Enda dagen jag är upptagen på typ någonsin. Och vad händer? Imorse klockan åtta ringer mobilen och det är från Maskrosens dagis som vill att jag ska komma. Hur bra känns det att tacka nej vid första förfrågan? Det var otur i turen (en omvänd variant), dom ringde ju i alla fall.
Sen kom otur nummer två, det går ingen buss ut till Örsholmen dit jag ska klockan två, och jag vet endast hur man hittar dig med bil, inte när man går. Som tur var visste min vän P. det och han ska visa mig vägen. Det tackar jag för. Efter intervjun blir det fika med Stina. Ska bli väldigt trevligt. Mycket att göra idag minnsan.
Sitter och tittar på fredsstyrkan på TV4. Ett otroligt intressant program som jag har följt sen första avsnittet. Jag är så otroligt imponerad av dessa människor som åker iväg till ett krigsdrabbat område och arbetar. I dagens avsnitt hjälper några soldater en föräldralös pojke, som dom har tagit hand om och hjälpt, till ett ett barnhem. Så otroligt känsloladdat, har man inte sett det vet man nog inte. Jag är inte den som brukar gråta till saker, men idag är verkligen ett undantag, jag gråter och det går inte att sluta.
Jag har ju helt glömt bort att blogga om fredagens bästa nyhet. Att Måns har blivit singel. Det är ju hur bra som helst. Nu ska jag gå in stenhårt för att bli hans Cara Mia.
Ps. Det finns inte ens ett uns ironi i detta inlägg.
Det är få saker som stör mig så mycket som det som just hände mig (detta kan vara en viss överdrift, jag är inte helt säker). Jag hade städat mitt rum, bäddat min säng och bullat upp med kuddar och filt i sängen för att sätta mig och kolla på Moulin Rouge. Tar fram kasseten (det var inte igår man såg på VHS precis) och ska stoppa den i videon. Men där finns ingen video. Visst ja, jag har ju lånat ut den till grannen.
Det var dagens jobbigt, nu fick jag bära med mig allt in till mammas och pappa rum och än en gång bygga upp myskänslan. Men nu sitter jag här, kollar på introt till filmen och ska snart lyfta upp en hel bunt med jobb att söka. Välja ut de jag helst vill ha och sen börja skriva riktigt jävla bra ansökningar. Önska mig lycka till!
Jag sitter i skrivande stund och chattar med min pappa via skype. Han är på jobbet och hade väl lite tråkigt antar jag, så han testade om det funkade att köra skype via usb-minnet. Det funkade och här sitter vi. Men nu skrev han lite försiktigt att han kanske borde jobba. Jo, jag trodde det var jobba man gjorde när man var på jobbet, inte roade sig på olika chattprogram. Ett sånt jobb ska jag också ha när jag blir stor.
Jag har varit alldeles för distraherad av att hockeyfrun har abdikerat från bloggtronen, av denna långlunchätare och av att ringa massa telefonsamtal, att jag helt och hållet glömt bort berätta att jag var och hälsade på Emelie i hennes nya lägenhet igår. Hon (och Henrik, hennes pojkvän) hyr en jättemysig liten etta på kvarnberget av Theresia som fått jobb i Branäs.
Hursomhelst hämtade upp Emelie på jobbet igår, vi handlade lite mat och åkte hem till henne. Lagade mat, åt och kollade på Unga mödrar på TV samt High Chaparall på dvd. Det var kul att se faktiskt, har aldrig sett något av programmen men hört massor om dom. Och framförallt var det trevligt att träffa världens bästa Emelie! Hon är goast!
Förövrigt står ett par nya glasögon högt upp på min önskelista just nu. Den biffen ska jag kirra på fredag om inte tidigare. Känns gött.
Imorse satte jag klockan på 07.45. Snoozade två gånger, klockan 08.05 klev jag upp ur min säng, sjöng upp lite, fattade sedan telefonen och ringde till lunchätaren. Fick nämligen beskedet när jag ringde igår att jag skulle ringa klockan 08.00 idag istället. Sagt och gjort. Men tror ni människan kunde prata med mig? Nej, självklart inte. Så då blev jag lite ilsken, men bara inombords, bad snällt den menlösa personen som hela tiden svarade i telefonen att ta mitt nummer, lämna det till personen jag ville ha tag på och be att han skulle ringa upp när han hade tid.
Nu har han faktiskt ringt. Och jag väljer här att citera Gert Fylking: Äntligen! På torsdag ska jag på intervju, ja för er som inte fattat det som handlar det om ett jobb. Håll tummarna. Torsdag 14.00.
Det är med sorg i hjärtat som jag skriver det här. Min favorit bloggerska har lagt ner. Idag hade bara gjort ett enda ynka besök på hennes blogg, och detta besöket ägde rum i morse. Kom just hem från Emelie och glad i hågen knappade jag in http://hockeyfruns.blogg.se (eller okej, klickade en gång på länken bland fmina avoriter) och vad händer? Bloggen finns inte kvar. Knappade (ja, bokstavligt talat knappade) mig snabbt som tusan in på hennes väns blogg och får där se att hockeyfrun har lagt ner, verkligen på riktigt lagt ner. Vem tusan ska nu underhålla mig i vardagen? Det är tråkigt. Riktigt tråkigt.
X antal samtal senare känner jag mig fortfarande lika oviss. När är efter lunch egentligen? När jag ringde senast fick jag beskedet att ringa 15.15. Hur länge kan en människa äta? Jaja, om en kvart får jag väl lyfta luren igen och se om jag blir nå klockare angående lunchens slut. Får jag inget svar då, jag då tror jag nog personen jag försöker få tag på har dött av övergödning på en alldeles för lång lunch.
Det där med när man ringer ett samtal och får beskedet att personen ifråga är upptagen just nu och kommer tillbaka efter lunch. Vad menar man egentligen med det? Om personen går på lunch elva borde han/hon vara tillbaka vid tolv, men om personen går på lunch tolv borde han/hon vara tillbaka ett osv. Ni fattar. Hur ska man egentligen veta när efter lunch är?
En nyhet nådde mig för några dagar sedan. Ni vet mina drömmars man, han som väntade barn med en annan kvinna, han är numera stolt far. Någon gång under de sista månaderna av det förra året fick han en liten dotter. Är det inte bittert så säg, jag har i och för sig hela tiden vetat att det skulle komma ett barn, men att få nyheten slängd i ansiktet på det där viset. Nej fy, nu känns det mer bitter än någonsin.
Hey there. Klockan närmar sig halv tolv, den där trista fredagkvällen hemma i soffan ensam, som jag hade föreställt mig blev inte av. Fick ett samtal rörande en sak tidigare idag, vilket gjorde att jag snabbt skulle kila över till familjen Sjöholm någongång under dagen. På min promenad hem från Bergvik någon timme senare ringde Alexandra och tyckte jag skulle komma dit vid åtta, äta pizza och kolla på Lets Dance. Sagt och gjort. Så fick det bli. Det har varit en mysig kväll.
Hur som helst, det jag vill ha sagt med det här inlägget är att Alexandra visade mig en film på en kille som spelar guitar hero - denna filmen tänker jag visa nu. Malin och Kornelia, vi var nog inte så bra ändå, som klarade medium nivån. Den här killen är nio år och klarar den svåraste låten på expert nivån. Ja, vad säger man.
(Till Linda som försökt kontakta mig angående Tappade Vantar bloggen: Du lämnade ingen mailadress så jag hoppas att du ser det här. Jag har egentligen ingenting med tappadevantar att göra, förutom att jag har gjort dess design. Så jag föreslår att du kontaktar personen bakom bloggen via adressen [email protected].)