.

Jag, Emelie och min syster Sara tog igår en tur till Arvika för att kolla in festivalen. Det var folk överallt. Bokstavligt talat överallt. Jag minns inte att det var så mycket folk sist jag var där. Men det är kul för Arvika. Vad vore den staden (eller är det ett samhälle) utan festivalen? Ingenting.

Fattiga som vi är så köpte vi oss ingen biljett utan nöjde oss med att vandra omkring utanför festivalområdet. Syftet med vår lilla road trip var att umgås med varandra, se folk och förhoppningsvis hinna fram till The Movers spelning och kanske lyckas planka in till campingscenen.

Vi fick umgås med varandra, vi fick se folk men vi hann inte fram till deras spelning. Därav behövde vi inte heller försöka planka in. Vi beslutade oss för att gå runt campingen och i alla fall kolla om vi kunde höra de sista minuterarna av spelningen. Vi börjar gå och efter bara några meter ser vi dom. The Movers, kvällens stora attraktion. Cöt, Allibloj, Finpotatisen, Erik på Tveten och David. Det var nästan mödan värt att åka till Arvika. Jag gillar att träffa min kusiner och deras vänner.

Nu till mitt stora problem. Ni vet mina drömmars man, han som väntar barn med en annan kvinna. Jag mötte honom. Igen. För första gången på ungefär ett år. Oj. Det gjorde ont i mig. Faktiskt. För att citera ett gammalt klassiskt citat från en Robinsson säsong: "So, we meet again alltså." Det är bittert. Tänk, det kunde ha varit han och jag nu. Men icke. Jag är bitter. Jag är verkligen bitter. Fan, det är kört nu.