Bäst
Arbestveckan avslutades på bästa möjliga sätt och helgen inleds på bästa möjliga sätt. Först ska jag och världens finaste och bästa Josephine köra CFG-förfest innan hockeyn, det var för övrigt galet längesedan vi hade det. Sen blir det iväg till 91:an och hänga med resten och sist men inte minst hockey som följs av feeeeest!
Herman är på playdate i Segerstad med moster, Dagmar och mormor så jag är fri att göra vad jag vill. Lite skönt faktiskt, men imorse var han världes mysigaste lilla korv. <3 Hjärtat mitt!
Herman är på playdate i Segerstad med moster, Dagmar och mormor så jag är fri att göra vad jag vill. Lite skönt faktiskt, men imorse var han världes mysigaste lilla korv. <3 Hjärtat mitt!
Något jag inte pratar om
Jag är extremt dålig på att prata om hur jag mår. Det är väl kanske en svennesak men anyway. Jag vill inte söka några som helst empatier eller att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara skriva av mig och ändå låta folk i min närhet få veta, utan att jag slipper säga något. Jag lider av extrem ångest sedan pappa dog. Det började redan innan det, i sommras på väg hem från jobbet fick jag min första panikångest-attack, om än i en light version. Hur som helst ibland blir ångesten så svår att jag inte kan göra någonting. Och jag vet inte vad den beror på. Förmodligen är det för mycket som händer på en och samma gång och för mågna tankar som snurrar i huvudet, då kan jag ju liksom inte sätta fingret på vad det är.
Jag kan vara vart som helst, känner hur bröstet sväller upp, hur jag får svårt att andas och hur hela kroppen spänner sig och jag tappar nästan känseln i axlarna. Jag bröjar lära mig att hantera attackerna när dom kommer men ibland går det inte. Och då känns det verkligen som att sitta på botten i en långsmal och väldigt djup tunna. Jag kämpar emot så länge det går och tillslut orkar jag inte mer och börjar gråta. Efter att jag har gråtit en stund känns det mycket bättre men ibland kan det ta flera dagar innan det lägger sig. Jag vill söka hjälp för det här men bara att ta steget och söka hjälp ger mig ångest. Jag jobbar på det sjukt mycket och kommer förmodligen, nästa gång ångesten blir så där extrem söka hjälp, för när jag väl mår så där dåligt vill verkligen ha hjälp. Där emellan när jag mår bra känns det inte alls lika viktigt.
Jag vet att det inte är skämmigt, eller fel att gå i terapi men det känns jobbigt. Jag längtar tills den dagen jag har tagit steget och får redskap för att hantera detta. Att berätta, eller i detta fall skriva här, är mitt första steg på vägen dit.
Jag kan vara vart som helst, känner hur bröstet sväller upp, hur jag får svårt att andas och hur hela kroppen spänner sig och jag tappar nästan känseln i axlarna. Jag bröjar lära mig att hantera attackerna när dom kommer men ibland går det inte. Och då känns det verkligen som att sitta på botten i en långsmal och väldigt djup tunna. Jag kämpar emot så länge det går och tillslut orkar jag inte mer och börjar gråta. Efter att jag har gråtit en stund känns det mycket bättre men ibland kan det ta flera dagar innan det lägger sig. Jag vill söka hjälp för det här men bara att ta steget och söka hjälp ger mig ångest. Jag jobbar på det sjukt mycket och kommer förmodligen, nästa gång ångesten blir så där extrem söka hjälp, för när jag väl mår så där dåligt vill verkligen ha hjälp. Där emellan när jag mår bra känns det inte alls lika viktigt.
Jag vet att det inte är skämmigt, eller fel att gå i terapi men det känns jobbigt. Jag längtar tills den dagen jag har tagit steget och får redskap för att hantera detta. Att berätta, eller i detta fall skriva här, är mitt första steg på vägen dit.
Jag är så jävla bra..
.. eller ja typ i alla fall. Jag klarade inte sista mattetentan på första försöket. Jag var fyra ynka poäng i från som alla visade sig vara riktigt slarvfel. Sjuk störande. Hur som helst, två veckor senare var det omtenta och jag kände väl att jag inte riktigt pluggade så mycket jag skulle velat. Men det kändes som jag ändå inte kunde lära mig nåt mer, att det mesta redan fanns nånstans där inne liksom. Och fan så rätt jag hade.
Omtentan var mycket svårare och jag slet som en idiot med att svara på alla frågor. Jag var så nervös över att inte klara den att jag räknade ihop hur många poäng jag skulle få. Jag fick det till 27 poäng och 25 var godkänt. Lämnade in tentan och hoppades på det bästa. Fick tillbaka den igen och hade fått 37.5 poäng. Så jävla bra. Jag är galet nöjd!! :)
Omtentan var mycket svårare och jag slet som en idiot med att svara på alla frågor. Jag var så nervös över att inte klara den att jag räknade ihop hur många poäng jag skulle få. Jag fick det till 27 poäng och 25 var godkänt. Lämnade in tentan och hoppades på det bästa. Fick tillbaka den igen och hade fått 37.5 poäng. Så jävla bra. Jag är galet nöjd!! :)
Mina föräldrar
Min mamma är så klok. Hon är min förebild. Hon säger alltid rätt saker och kan hantera precis allting. Hon är stark, smart, bra på att lära ut och förklara saker, alltid tillgänglig och helt underbar.
Min pappa var också väldigt klok. Han var en spelman och en väldigt duktig sådan. Har var otroligt rolig på ett ironiskt sätt. Och väldigt mysig, jag älskade att krypa upp brevid honom när han vilade på sängen och vila huvudet på hans mage. Han var teknisk och min räddare i nöden när jag behövde hjälp med sådana saker.
Jag har svårt att skriva om mina föräldrar. Det är svårt av den aledningen att det finns så mycket bra att säga. Det är också svårt av den anledningen att det känns jobbigt. Jag har bara en förälder kvar i livet, men det är världens bästa förälder. Min mamma är världens bästa mamma. Och min pappa var världens bästa pappa.
Min pappa var också väldigt klok. Han var en spelman och en väldigt duktig sådan. Har var otroligt rolig på ett ironiskt sätt. Och väldigt mysig, jag älskade att krypa upp brevid honom när han vilade på sängen och vila huvudet på hans mage. Han var teknisk och min räddare i nöden när jag behövde hjälp med sådana saker.
Jag har svårt att skriva om mina föräldrar. Det är svårt av den aledningen att det finns så mycket bra att säga. Det är också svårt av den anledningen att det känns jobbigt. Jag har bara en förälder kvar i livet, men det är världens bästa förälder. Min mamma är världens bästa mamma. Och min pappa var världens bästa pappa.
för dig ska jag, göra det tusen gånger om
Suprise
"Hej. Jag hämtar er klockan 9.30 imorgon för överraskning. Tom mage är ett måste. Kram!"
Detta sms skickade jag till min kära mor och syster igår förmiddag. Jag kände att jag ville göra något för dom och dessutom är jag så sjukt sugen på lyxfrukost så jag bestämde mig för att slå två flugor i en smäll. Vi ska åka iväg till ett ställe här i Karlstad som heter Kaviar och är en frukostresturang. Jag har aldrig varit där men det är så många som pratat om det och säger att det är så himla bra. Det är trevlig personal, gott och väldigt myket att välja på tydligen. Och det bästa av allt är att det endast kostar 65 spänn. Galet!
Så nu ska jag snart kliva upp och göra mig iordning och sedan åka och hämta mamma och Sara, som fortfarande inte har en aning om vart vi ska. Det ska bli mysigt.
Jag älskar er, ni är bäst!
Min första kärlek
Min första kärlek hette Mattias och var min kompis. Hans föräldrar var kompisar med mina föräldrar och därmed blev även vi kompisar. Han var, tyckte jag, den sötaste killen på jorden och jag minns speciellt en helg när jag bodde där. Jag var sex år gammal och vi hade skitkul. På fredagkvällen såg vi på fångarna på fortet och på morgonen satt han på sängen och väntade på att jag skulle vakna så att vi kunde spela TV-spel. Så himla romantiskt. Sen ringde hans kompis på dörren och då var det typ som att jag inte fanns. Så himla oromantiskt.
Än idag är han faktiskt väldigt snygg. Jag hade bra smak redan då! :)
Än idag är han faktiskt väldigt snygg. Jag hade bra smak redan då! :)
Saknad
Idag har det gått ett halvår sedan pappa dog. Då kändes det omöjligt, det kändes som om tiden skulle stå till. Som om jag skulle ligga där under täcket och gråta i en evighet. Men tiden gick och det har gått väldigt fort. Jag minns den där dagen som om det vore igår. Jag minns första skoldagen, hur jag sa till mina lärare att min pappa gick bort för två veckor sedan och jag kanske inte kommer orka med allt i skolan. Dom två veckorna fram till första skoldagen var en evighet, efter det har tiden sprunigt fram. Ibland går det nästan så fort så jag inte hinner med. Sorgen blir lättare att bära men saknaden blir större för varje dag som går.
Bara för att tiden går, läks inte alla sår.
Mitt livs viktigaste beslut
Jag har förmodligen inte fattat mitt livs viktigaste beslut ännu. Jag har trots allt, eller förhoppnigsvis, flera år kvar att leva och många viktiga beslut kvar att fatta. Men hittills måste jag nog säga att det viktigaste och bästa beslut jag fattat är att köpa hund. Det är alltså inget livsavgörande beslut, eller jo på sätt och vis, som är mitt viktigaste beslut men det är ändå en stor grej. Jag ska leva ihop med denna varelse i ungefär 16 år.
Jag hade länge funderat på att skaffa hund innan jag gjorde verklighet av önskan. Från början var det ju tänkt att jag skulle haft en grå och långhårig liten August men han fick hjärtproblem och jag drog mig ur köpet, då jag inte ville ha en sjuk hund. Detta bakslag drabbade mig ganska hårt och jag la hundplanerna på hyllan en stund, det fanns ingen annan valp att hämta hem just då.
Efter inte allt för lång tid hittade jag en annons på blocket (jag är ingen sucker för att köpa hund på blocket men jag kollade upp kenneln ordentligt innan köpet) på tre små hanar, varav en vit. Jag ringde och fick komma och hälsa på redan dagen därpå. Jag blev kär. Kär i den lilla vita fina killen. Två veckor senare hämtade jag honom och jag har inte ångrat mig en sekund.
Herman är ljuset i mitt liv. Mittpunkten. Det finaste och viktigaste jag har. Han skänker mig så mycket glädje och tröst när det är jobbigt. Jag älskar honom över allt annat. Till månen och tillbaka. Hundra miljoner varv runt jorden och tillbaks igen. Ja ni fattar.
Jag hade länge funderat på att skaffa hund innan jag gjorde verklighet av önskan. Från början var det ju tänkt att jag skulle haft en grå och långhårig liten August men han fick hjärtproblem och jag drog mig ur köpet, då jag inte ville ha en sjuk hund. Detta bakslag drabbade mig ganska hårt och jag la hundplanerna på hyllan en stund, det fanns ingen annan valp att hämta hem just då.
Efter inte allt för lång tid hittade jag en annons på blocket (jag är ingen sucker för att köpa hund på blocket men jag kollade upp kenneln ordentligt innan köpet) på tre små hanar, varav en vit. Jag ringde och fick komma och hälsa på redan dagen därpå. Jag blev kär. Kär i den lilla vita fina killen. Två veckor senare hämtade jag honom och jag har inte ångrat mig en sekund.
Herman är ljuset i mitt liv. Mittpunkten. Det finaste och viktigaste jag har. Han skänker mig så mycket glädje och tröst när det är jobbigt. Jag älskar honom över allt annat. Till månen och tillbaka. Hundra miljoner varv runt jorden och tillbaks igen. Ja ni fattar.
Det bäste jag har. (Men kärleken ser inte jättebesvarad ut...)
Listan:
Presentera mig själv
Mitt livs viktigaste beslut
Min första kärlek
Mina föräldrar
Mina intressen
Om det här vore min sista dag
Min bästa vän
Ett ögonblick som förändrade allt
Mina syskon
I min handväska
Det här är vardagslyx
Detta ångrar jag
Mina förebilder
Mina dåliga sidor
Det här gör mig glad och det här får mig att gråta
Det här är jag bra på
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Det här ska jag bli när jag blir stor
Presentation av mig
Punkt ett på listan, en presentation av mig. För många av er som läser här, förmodligen typ alla, så är en presentation av mig säkerligen ganska onödig. Ni känner mig redan utan och innan men det blir ingen jag-har-brunt-hår-och-gröna-ögon-berättelse så ni kanske kan finna något av intresse här ni med.
Den 11 mars 1987 föddes en liten, liten och väldigt lätt flicka alldeles för tidigt på Karlstad BB. Den lilla flickan föddes 2,5 månader för tidigt och var bara 39 centimeter lång och vägde endast 1600 gram. Hon fick namnet Anna av sin syster eftersom mamma och pappa inte hade hunnit tänka ut något namn ännu. Den lilla flickan var jag.
Idag har jag, som ni förmodligen redan vet, växt upp och blivit både längre och tyngre, som tur är. Idag är jag 23 år gammal och bor fortfarande i Karlstad. Jag tycker att det är väldigt svårt att beskriva sig själv, men jag är ganska glad och lättsam samtidigt som jag kan vara väldigt sur och svår (...) Jag älskar att skratta och har sällan lång till skrattet men jag kan också vara väldigt sur och ogilla saker och folk bara för att jag har bestämt mig för det. Många gånger (eeeh, typ alla gånger faktiskt) visar det sig dock att detta ogillande är fel och det slutar med att jag tycker om den/det tillslut.
Jag lever ibland efter meningen: Det är bättre att förvänta sig något mindre bra och bli överraskad när det blir bättre än att bli besviken när det blev sämre än förväntat.
Detta är något som jag skulle vilja jobba lite på. Det är inte skitkul direkt att gå runt och hela tiden tro att allt ska bli skit. Fast samtidigt gillar den bittra sidan av mig att tänka så där, för jag blir sällan besviken och väldigt ofta överraskad när saker blir så mycket bättre än jag trott. (Jag känner bara att jag måste klargöra här att jag tänker alltså inte alltid att allt är skit eller att det ska gå åt helvete, bara ibland. Jag är inte megabitter utan bara lite bitter emellanåt.)
Jag bor i en etta tillsammans med min hund Herman som är sex månader. Jag flyttade till den här lägenheten i början på december och trivs som sjutton, om man bortser från grannen ovanpå som alltid spelar hög musik och låter en massa. Jag brukar kalla henne för Heffaklumpen, så om den benämningen någonsin skulle dyka upp här så vet ni vem jag menar. I och för sig kan jag känna att det är lite långt till allt här i från, eftersom jag bodde mitt i stan förut. Men detta är mer ett hem än lägenheten i Centrum någonsin var.
Jag gillar att umgås med vänner och familj. Jag gillar att ha Herman nära intill och jag gillar lata dagar. Jag älskar att sträckkolla på serier och jag älskar choklad. Jag gillar också att äta god mat men har kommit in i en period då jag hatar att laga mat. Därför blir det lagom god mat nu förtiden mest för att jag måste äta, för äta bör man - annars dör man. Det har dom sagt sen jag var liten.
Jag älskar att hitta på fula, fina, konstiga, roliga och helt sjuka smeknamn till folk. Detta för att det ska underlätta när jag måste prata om en person när det är andra med. Alltså, jag är ju inte ensam om denna smeknamnsgrejen utan jag har några vänner som också vet vilka personerna är. I början när detta fenomen uppdagades var det flera av dessa icke-inkluderade vänner som la ner sin själ i att komma på vem som var vem (det är sällan vänner som får smeknamn utan mer typ kändisar och framförallt Färjestadspelare, då mest snyggingarna i laget - töntigt jag vet!) och några gånger har dom också lyckats. Katastrof. Men eftersom detta är lite utav min specialitet så kommer jag snabbt på nya. Jag kommer inte växa upp och bete mig som vuxen än på ett tag. Jag älskar denna barnsliga sida av mig själv och jag vet att den underhåller andra också.
Jag läser till lärare på universitet i Karlstad och är färdig HT -11 (OH MY GOD!). Jag håller på Färjestad och gillar hockey. Har säsongskort för elfte året (tänkte skriva i rad, men jag hade faktiskt ett uppehåll den säsong dom vann guld sist, 09 - typiskt.) och börjar sakta men säkert återigen finna glädjen i hockeyn, precis som i livet. Jag har haft en tuff period på sista tiden i och med att min pappa mycket hastigt och oväntat gick bort men känner att livet trots allt börjar ta form igen.
Nu tänke jag inte bli långrandig här. Det var lite (blev ganska mycket till och med) om mig.
Listan:
Presentera mig själv
Mitt livs viktigaste beslut
Min första kärlek
Mina föräldrar
Mina intressen
Om det här vore min sista dag
Min bästa vän
Ett ögonblick som förändrade allt
Mina syskon
I min handväska
Det här är vardagslyx
Detta ångrar jag
Mina förebilder
Mina dåliga sidor
Det här gör mig glad och det här får mig att gråta
Det här är jag bra på
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Det här ska jag bli när jag blir stor
Den 11 mars 1987 föddes en liten, liten och väldigt lätt flicka alldeles för tidigt på Karlstad BB. Den lilla flickan föddes 2,5 månader för tidigt och var bara 39 centimeter lång och vägde endast 1600 gram. Hon fick namnet Anna av sin syster eftersom mamma och pappa inte hade hunnit tänka ut något namn ännu. Den lilla flickan var jag.
Idag har jag, som ni förmodligen redan vet, växt upp och blivit både längre och tyngre, som tur är. Idag är jag 23 år gammal och bor fortfarande i Karlstad. Jag tycker att det är väldigt svårt att beskriva sig själv, men jag är ganska glad och lättsam samtidigt som jag kan vara väldigt sur och svår (...) Jag älskar att skratta och har sällan lång till skrattet men jag kan också vara väldigt sur och ogilla saker och folk bara för att jag har bestämt mig för det. Många gånger (eeeh, typ alla gånger faktiskt) visar det sig dock att detta ogillande är fel och det slutar med att jag tycker om den/det tillslut.
Jag lever ibland efter meningen: Det är bättre att förvänta sig något mindre bra och bli överraskad när det blir bättre än att bli besviken när det blev sämre än förväntat.
Detta är något som jag skulle vilja jobba lite på. Det är inte skitkul direkt att gå runt och hela tiden tro att allt ska bli skit. Fast samtidigt gillar den bittra sidan av mig att tänka så där, för jag blir sällan besviken och väldigt ofta överraskad när saker blir så mycket bättre än jag trott. (Jag känner bara att jag måste klargöra här att jag tänker alltså inte alltid att allt är skit eller att det ska gå åt helvete, bara ibland. Jag är inte megabitter utan bara lite bitter emellanåt.)
Jag bor i en etta tillsammans med min hund Herman som är sex månader. Jag flyttade till den här lägenheten i början på december och trivs som sjutton, om man bortser från grannen ovanpå som alltid spelar hög musik och låter en massa. Jag brukar kalla henne för Heffaklumpen, så om den benämningen någonsin skulle dyka upp här så vet ni vem jag menar. I och för sig kan jag känna att det är lite långt till allt här i från, eftersom jag bodde mitt i stan förut. Men detta är mer ett hem än lägenheten i Centrum någonsin var.
Jag gillar att umgås med vänner och familj. Jag gillar att ha Herman nära intill och jag gillar lata dagar. Jag älskar att sträckkolla på serier och jag älskar choklad. Jag gillar också att äta god mat men har kommit in i en period då jag hatar att laga mat. Därför blir det lagom god mat nu förtiden mest för att jag måste äta, för äta bör man - annars dör man. Det har dom sagt sen jag var liten.
Jag älskar att hitta på fula, fina, konstiga, roliga och helt sjuka smeknamn till folk. Detta för att det ska underlätta när jag måste prata om en person när det är andra med. Alltså, jag är ju inte ensam om denna smeknamnsgrejen utan jag har några vänner som också vet vilka personerna är. I början när detta fenomen uppdagades var det flera av dessa icke-inkluderade vänner som la ner sin själ i att komma på vem som var vem (det är sällan vänner som får smeknamn utan mer typ kändisar och framförallt Färjestadspelare, då mest snyggingarna i laget - töntigt jag vet!) och några gånger har dom också lyckats. Katastrof. Men eftersom detta är lite utav min specialitet så kommer jag snabbt på nya. Jag kommer inte växa upp och bete mig som vuxen än på ett tag. Jag älskar denna barnsliga sida av mig själv och jag vet att den underhåller andra också.
Jag läser till lärare på universitet i Karlstad och är färdig HT -11 (OH MY GOD!). Jag håller på Färjestad och gillar hockey. Har säsongskort för elfte året (tänkte skriva i rad, men jag hade faktiskt ett uppehåll den säsong dom vann guld sist, 09 - typiskt.) och börjar sakta men säkert återigen finna glädjen i hockeyn, precis som i livet. Jag har haft en tuff period på sista tiden i och med att min pappa mycket hastigt och oväntat gick bort men känner att livet trots allt börjar ta form igen.
Nu tänke jag inte bli långrandig här. Det var lite (blev ganska mycket till och med) om mig.
Listan:
Presentera mig själv
Mitt livs viktigaste beslut
Min första kärlek
Mina föräldrar
Mina intressen
Om det här vore min sista dag
Min bästa vän
Ett ögonblick som förändrade allt
Mina syskon
I min handväska
Det här är vardagslyx
Detta ångrar jag
Mina förebilder
Mina dåliga sidor
Det här gör mig glad och det här får mig att gråta
Det här är jag bra på
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Det här ska jag bli när jag blir stor
Get to know me more.
Jag vet inte hur många gånger jag loggar in på bloggen och tänker att jag ska skriva något. Trycker upp ett nytt inlägg, lägger fingrarna på tangenterna, sitter så en stund och tillslut loggar ut igen. Jag har tappat förmågan att blogga, men inte lusten. Men när jag idag hittade en lista på min vän Angelicas (som äntligen har börjat blogga igen!!) blogg så blev jag sugen på att göra samma sak.
Jag plockade bort en del saker från listan, saker som jag inte vill skriva om och la till lite annat. Jag plockade också bort dagarna så att jag kan skriva när jag vill och känner för det. Jag vet att jag inte kan hålla något sådant som att publicera något varje dag, men att publicera inlägg med jämna mellanrum - det ska jag väl ändå klara.
Så här kommer den, en lista med saker att skriva om. En del personliga och andra inte. Mest för att återigen fylla bloggen med något men även för att kanske hitta förmågan att få fingrarna att återigen flöda över tangenterna.
Presentera mig själv
Mitt livs viktigaste beslut
Min första kärlek
Mina föräldrar
Mina intressen
Om det här vore min sista dag
Min bästa vän
Ett ögonblick som förändrade allt
Mina syskon
I min handväska
Det här är vardagslyx
Detta ångrar jag
Mina förebilder
Mina dåliga sidor
Det här gör mig glad och det här får mig att gråta
Det här är jag bra på
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Det här ska jag bli när jag blir stor
Jag plockade bort en del saker från listan, saker som jag inte vill skriva om och la till lite annat. Jag plockade också bort dagarna så att jag kan skriva när jag vill och känner för det. Jag vet att jag inte kan hålla något sådant som att publicera något varje dag, men att publicera inlägg med jämna mellanrum - det ska jag väl ändå klara.
Så här kommer den, en lista med saker att skriva om. En del personliga och andra inte. Mest för att återigen fylla bloggen med något men även för att kanske hitta förmågan att få fingrarna att återigen flöda över tangenterna.
Presentera mig själv
Mitt livs viktigaste beslut
Min första kärlek
Mina föräldrar
Mina intressen
Om det här vore min sista dag
Min bästa vän
Ett ögonblick som förändrade allt
Mina syskon
I min handväska
Det här är vardagslyx
Detta ångrar jag
Mina förebilder
Mina dåliga sidor
Det här gör mig glad och det här får mig att gråta
Det här är jag bra på
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Det här ska jag bli när jag blir stor