Mitt livs viktigaste beslut
Jag hade länge funderat på att skaffa hund innan jag gjorde verklighet av önskan. Från början var det ju tänkt att jag skulle haft en grå och långhårig liten August men han fick hjärtproblem och jag drog mig ur köpet, då jag inte ville ha en sjuk hund. Detta bakslag drabbade mig ganska hårt och jag la hundplanerna på hyllan en stund, det fanns ingen annan valp att hämta hem just då.
Efter inte allt för lång tid hittade jag en annons på blocket (jag är ingen sucker för att köpa hund på blocket men jag kollade upp kenneln ordentligt innan köpet) på tre små hanar, varav en vit. Jag ringde och fick komma och hälsa på redan dagen därpå. Jag blev kär. Kär i den lilla vita fina killen. Två veckor senare hämtade jag honom och jag har inte ångrat mig en sekund.
Herman är ljuset i mitt liv. Mittpunkten. Det finaste och viktigaste jag har. Han skänker mig så mycket glädje och tröst när det är jobbigt. Jag älskar honom över allt annat. Till månen och tillbaka. Hundra miljoner varv runt jorden och tillbaks igen. Ja ni fattar.
Det bäste jag har. (Men kärleken ser inte jättebesvarad ut...)
Listan:
Presentera mig själv
Mitt livs viktigaste beslut
Min första kärlek
Mina föräldrar
Mina intressen
Om det här vore min sista dag
Min bästa vän
Ett ögonblick som förändrade allt
Mina syskon
I min handväska
Det här är vardagslyx
Detta ångrar jag
Mina förebilder
Mina dåliga sidor
Det här gör mig glad och det här får mig att gråta
Det här är jag bra på
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Det här ska jag bli när jag blir stor
Att skaffa hund gör att man blir låst och jag är för ego för det men VÄLDIGT OTROLIGT MEGAENORMT tacksam för att mamma och Niklas valde att skaffa Texas och Stina. Det finns ingen i hela världen som kan trösta mig så bra som när Stina tittar på en med sina stora bruna hundögon och lägger huvudet på sned. För en kort stund verkar som att hon lyssnar och förstår. Sen kommer Texas och viftar på svansen och slickar bort mina salta tårar och jag börjar skratta. Klyschan om att hunden är människans bästa vän stämmer faktiskt till fullo.
Ja du har rätt i att man blir låst. Men jag känner ändå inte att det är något som hindrar mig. Herman och ev ytterligare en framtida hund kommer alltid kunna vara hos min syster om jag måste göra nåt eller vill resa bort. Jag har mängder med vänner som älskar hundar och framförallt HErman som skulle göra vad som helst för att få passa honom. Så för mig var beslutet inte svårt och jagär glad att jag fattade det. :) Man blir inte låstare (kan man säga så?) än vad man gör sig. :D
Nej, fast jag reser oftast ganska länge och jag skulle inte vilja lämna min bebis mer än max en vecka. Så därför väntar jag med vovve tills jag tröttnat på att flacka och fara. =)
Ja det är sant. Jag har redan ångest för min eventuella resa till Sydafrika om typ ett år, då jag ska vara borta i fem veckor. Kommer längtar ihjäl mig, men får väl trösta mig med att han har det väldigt bra där han är :)