.

Jag är extremt dålig på att prata om hur jag mår. Det är väl kanske en svennesak men anyway. Jag vill inte söka några som helst empatier eller att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara skriva av mig och ändå låta folk i min närhet få veta, utan att jag slipper säga något. Jag lider av extrem ångest sedan pappa dog. Det började redan innan det, i sommras på väg hem från jobbet fick jag min första panikångest-attack, om än i en light version. Hur som helst ibland blir ångesten så svår att jag inte kan göra någonting. Och jag vet inte vad den beror på. Förmodligen är det för mycket som händer på en och samma gång och för mågna tankar som snurrar i huvudet, då kan jag ju liksom inte sätta fingret på vad det är.

Jag kan vara vart som helst, känner hur bröstet sväller upp, hur jag får svårt att andas och hur hela kroppen spänner sig och jag tappar nästan känseln i axlarna. Jag bröjar lära mig att hantera attackerna när dom kommer men ibland går det inte. Och då känns det verkligen som att sitta på botten i en långsmal och väldigt djup tunna. Jag kämpar emot så länge det går och tillslut orkar jag inte mer och börjar gråta. Efter att jag har gråtit en stund känns det mycket bättre men ibland kan det ta flera dagar innan det lägger sig. Jag vill söka hjälp för det här men bara att ta steget och söka hjälp ger mig ångest. Jag jobbar på det sjukt mycket och kommer förmodligen, nästa gång ångesten blir så där extrem söka hjälp, för när jag väl mår så där dåligt vill verkligen ha hjälp. Där emellan när jag mår bra känns det inte alls lika viktigt.

Jag vet att det inte är skämmigt, eller fel att gå i terapi men det känns jobbigt. Jag längtar tills den dagen jag har tagit steget och får redskap för att hantera detta. Att berätta, eller i detta fall skriva här, är mitt första steg på vägen dit.