.

Jag har alltid varit lite utav en pappas flicka. Han har alltid varit den jag vänt mig till när jag behövt hjälp med något. Han var en man av många talanger och kunde han inte svara på en fråga så tog han reda på det och återkom. Han har alltid funnits där och varit en viktig del i mitt liv. Han var den som tog ledigt från jobbet för att åka runt till varenda bilhandlare i Karlstad, för att hitta en bil till mig när jag skulle börja jobba i Norge. Han var den jag ringde till i panik när strömmen gått, den som gick tidigare från jobbet för att komma till mig och visa hur man byter en propp. Han var den som kom hem till mig och lärde mig hur man rensar avloppet i handfatet, trots att jag har en hyresvärd som kan göra det. Han var den som sa: jag hjälper dig mer än gärna, men du måste titta på och lära dig hur man gör. Och det är jag så otroligt tacksam för.

Den 16 augusti i år väcktes jag av ett telefonsamtal. Det var min syster som ringde och sa: ”Mamma har ringt, vi måste åka hem. Det har hänt nåt med pappa, jag tror han är död.” Jag har aldrig någonsin fått så ont i precis hela koppen. Jag har aldrig drabbats av en sådan ångest förut. Men jag vägrade tro det, han var ju min pappa och han kunde inte dö. Han var inte klar här på jorden, det var så mycket mer som jag ville lära mig av honom och så många mer timmar jag ville ha tillsammans med honom. Men det var sant. När vi kom hem till deras hus möttes vi av en ambulans och en mamma som gråtandes tog emot oss med öppna armar. Han var bort, min pappa var borta.

Det gör så ont och det är så jobbigt. Det går inte, och det ska inte gå, att föreställa sig hur ont det gör. Ibland vill jag bara skrika, ibland vill jag slå på något och ibland vill jag bara sitta och stirra rakt fram. Det tar aldrig slut, tårarna, sorgen eller smärtan. Det gör ondare och ondare för varje dag och saknade blir bara större och större. Men jag börjar lära mig att leva med det. Jag har insett att han inte kommer tillbaka, hur mycket jag än önskar. Och jag vet att han har det bra där han är.

Jag har lärt mig mycket av det som hänt, jag har lärt mig att man klarar mer än man tror. Jag kommer ihåg hur jag låg i sängen första dagen, jag grät och skickade ett sms till min vän Josephine. Jag vet inte hur jag ska klara det här skrev jag. Så kändes det. Jag kunde inte fortsätta leva utan min pappa, jag ville inte leva utan min pappa. Det gjorde för ont och livet tappade sin mening. Men jag klarade det även om jag fortfarande jobbar med att få dagarna att gå. Jag har lärt mig att jag är ganska stark. Att jag klarar mycket mer än jag tror och att livets trots allt kan vara värt att leva. Jag tycker om att leva och från och med nu ska jag leva livet för min pappa också. Vissa dagar är jobbigare än andra och jag känner mig alltid totalt likgiltig inför allting. Det är ingenting som är jättekul men jag vet att den där glädjen kommer att komma tillbaka.

Något av det bästa jag visste när jag var yngre var att krypa upp bredvid pappa när han låg och vilade. Jag la mig tätt intill och la huvudet på hans något stora och mjuka mage. Än idag, vid 23-års ålder, var det något av det bästa jag visste. Det var så mysigt och det saknar jag. Vi hade egentligen ingenting gemensamt min pappa och jag, inget intresse som förenade oss och ju äldre jag blev vände jag mig allt som oftast till mamma för råd. I somras pratade vi ofta i telefon om allt och ingenting, men vi hade inte alltid någonting att säga varandra.
Vi åkte bil ihop i början på augusti, en resa som tog ungefär två timmar och vi sa nästan ingenting. Jag försökte prata men vi hade liksom ingenting att prata om. Det var ingen sådan där konstig tystnad, den var bekväm. Men idag önskar jag att jag hade använt den där tystnaden till att tala om för honom hur mycket han betydde för mig. Att jag älskade honom och att jag var stolt över att ha honom som min pappa. Men jag vet att han visste detta och framför allt vet jag att han vet.
En sak hade vi däremot gemensamt, en sak som både min syster och jag har ärvt från pappa, humorn och ironin. Och den lever vidare i din anda, pappa!

Kvar i livet har jag min fantastiska mamma och min underbara syster. Ni gör mig hel och ni är mitt allt. Jag gör vad som helst för er. Tillsammans är vi starka och jag älskar er. För alltid!