.

En trafikolycka kan verkligen förändra ens liv radikalt. Jag har tur som fortfarande lever, så sett har inte mycket förändrats. Däremot har jag fått en lite annan syn på livet. Jag är mer tacksam över att jag lever och allt jag har. Dessutom har jag lärt mig att tänka att materiella saker faktiskt går att ersätta, det gör inte ett liv. Jag är tacksam över min familj, tacksam över mina vänner, tacksam över mitt liv, tacksam över mitt förnuft som gjorde att jag inte körde fortare än jag gjorde, tacksam över mycket.

Idag är jag i skolan, det är ganska jobbigt. Alla frågar vad som har hänt och hur jag mår. Det är ganska jobbigt att prata om det. Jag tror inte det märks på mig, jag berättar och skrattar lite åt det. Men innerst inne gör det ont. Väldigt ont, än en gång kommer jag att tänka på hur illa det kunde ha gått. Inte för att jag någon gång sen olyckan slutat tänka på det. Det mal ständigt runt i mina tankar, vare sig jag är vaken eller sover.

Många frågar om jag har kört bil sen dess. Sen dess, det har inte gått mer än en hel dag sen det hände, men det känns som en evighet. Och nej, jag har inte kört bil. Jag har suttit i en bil en gång och det var jobbigt. Jag har åkt buss en gång och det var också jobbigt. Jag sitter på hel spänn och är rädd att något ska hända. Jag vet att jag kommer att köra bil någon mer gång i mitt liv, men snälla låt mig få ta den tid jag behöver. Jag vill bara låta det här sjunka in lite. Kan hända att det blir jobbigare ju längre jag väntar, men det vet jag inte nu. Det enda jag vet nu är att jag tycker att det är jobbigt att åka i en bil och det hjälper inte att ni pressar på. Det blir inte lättare för det. Jag förstår att ni bara vill hjälpa och det är jag tacksam för.

Min första tanke var att klippa sönder körkortet och aldrig köra bil ingen.
Men nu är jag fast besluten att börja köra igen, bara inte riktigt nu!
Snälla, respektera det.