.

Jag fiskar inte efter et medlidande nu. Jag vill inte att ni ska tycka mer synd om mig eller inte ska våga lämna mig ensam. Jag vill bara förklara hur jag mår. Jag har svårt att prata om det och jag mår inte så bra som det kanske verkar.

Fram till och med igår trodde jag att jag var helt med i tankar och känslor. Jag tyckte att det var jobbigt men mådde rätt okej. Senare på kvällen när jag för första gången sedan olyckan blev lämnad ensam vällde allt över mig. Utan att ens tänka på olycka så började jag gråta och kunde inte sluta. Jag visste inte varför jag var ledsen men jag förstår ju att det hade med olyckan att göra.

Imorse orkade jag inte ens resa mig ur sängen. Jag börjar förstå vad som har hänt och insett hur illa det faktiskt kunde ha gått. Än en gång är det ju så att vi alla lever och det är jag tacksam för. Men eftersom inget allvarligt hände känns det som att inte om folk inte riktigt förstår hur jobbigt det är. Jag menar inte att ni inte förstår men jag förstår inte riktigt att ni förstår, eftersom ni inte upplevde det.

Förstå mig om jag beter mig lite konstigt och är kort i tonen. Det är inte riktigt mot dig utan jag behöver bara den här tiden på mig och läka alla sår.