.

Det sägs att det ska vara bra att prata och skriva om traumatiska saker man har varit med om. Jag vet inte om jag är en sådan människa som kan skriva om jobbiga saker. Men mina vänner påstår att det känns skönt att präntat ner allt på papper, så jag gör ett försök.

Jag bubblar av känslor, tankar och funderingar. Jag är en tänk-om-människa och tänker hela tiden, tänk om. Jag vet att det inte finns något jag kan göra för att förändra historien. Det som har hänt det har hänt, men ändå, tänk om. Tänk om jag hade gjort annorlunda, tänk om vi hade åkt lite senare eller tidigare. Tänk om jag hade åkt dit istället för dit. Tänk om.

Jag har varit med om en nära-döden-upplevelse. Det var lördag den 6 januari 2007 klockan stod i runda slängar på 13.30 och jag och mina vänner satt i en bil på väg hem från vår vistelse i fjällen. Vi befann oss ungefär tre mil norr om Sälen då jag tittade på hastighetsmätare och såg att jag körde i 60 km/h. Vi åkte på en väg där hastigheten egentligen var 90 km/h men vägbanan var hal och jag ville inte riskera våra eller någon annans liv genom att köra fort. Jag saktade ner till 50 km/h, vilket jag ansåg var en bra hastighet för det rådande underlaget, då jag ganska snart kände hur jag tappade kontrollen över bilen.

Min beige lilla Skoda kastade sig fram och tillbaka över vägbanan. Jag hade fått sladd. Jag lyckades parera med ratten så vi hamnar i rätt körfält igen, då bilen än en gång kastar sig över i vänsterkörfält. Så håller den på i vad jag tycker en evighet tills jag faktiskt förstår att nu är det kört. Jag hade helt tappat kontrollen över bilen och vilket håll jag än vred på ratten så följde bilen inte med. Jag inser nu till min fasa att bilen är på väg rakt ut för ett mindre stup. Förtvivlat skriker jag enligt mina vänner: ”Håll i er tjejer, nu går det åt helvete!”

Bilen far ut för stupet och brakar rätt in i ett träd som står ungefär fem-tio meter längre ner. Jag minns inget från det att bilen lämnar vägen till dess att jag tittar upp och ser hur motorhuven är alldeles intryckt framför mig och att vindrutan är sprucken. Det är knäpptyst i bilen, det var ett sådant tillfälle då man skulle höra en knappnål falla. Jag vänder mig om mot mina vänner och skriker: ”LEVER NI?!” alla levde och alla kunde röra på sig. Stina utbrister ganska snart: ”Ut ur bilen, ut ur bilen” varpå vi alla så när som kastar oss ut. Min dörr går inte att öppna och jag får lite smått panik. Fönsterrutorna vevas ner med hjälp av elektricitet och jag börjar fundera på hur jag ska ta mig ut. Då Malin kommer på att jag kan ju faktiskt klättra över till passagerarsidan och gå ut genom den dörren. Man tänker inte helt klart i sådana situationer. Jag var väldigt chockad.

Väl ute ur bilen möts vi av två vänliga människor som har stannat för att hjälpa oss. Det ger oss filtar, värmer oss och talar lugnt. Lånar ut sin telefon så jag kan ringa hem och berätta vad som har hänt. Mamma och pappa blir chockade men är glada att vi lever. De hjälper oss att få tag på en bärgare som kommer efter ca 30 minuter. Då har ytterligare bilar stannat varav alla utom en vi vinkar vidare. En barnfamilj med en mamma som var läkare stannade kvar för att hjälpa oss. Vi blev så väl omhändertagna att jag knappt kan tro det. Så här i efterhand är jag så rörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Världen är verkligen full av underbara människor. Bärgare killen som förövrigt heter Pontus var också trevlig och tog väl hand om oss. Han hämtade mina grejer i bilen och skickade sedan iväg oss med barnfamiljen och den andra bilen till Sälen där vi skulle vänta på skjuts hem.

Någon timme senare ringer han för att höra hur vi mår och vart vi är. Det hör inte till vanligheten att en bärgare ringer och frågar detta, men han såg nog att vi var väldigt chockade och ville höra så att vi var okej.

Ungefär fyra timmar spenderade vi i Sälen på en pizzeria men underbar personal som tog hand om oss och bjöd på gratis kaffe och te. Framåt kvällen kom mina föräldrar som hade lånat en bil av vänner och hämtade oss. Vi åkte till bärgaren och flyttade över alla våra saker till den andra bilen. Bärgar-Pontus upprepade gång på gång att vi hade änglavakt och hade tur som klarade oss. Han sa också att töm bilen som att det vore sista gången ni ser den, den kommer antagligen att gå till skrot. Det gjorde vi. Ingenting finns kvar i vår kära WUT 313 som står inlåst hos Bärgar-Pontus i Sälen. Vila i Frid Wuten om det nu blir så, du var en trogen kamrat under 1,5 år.

Jag har sett mitt liv passera i revy och varit helt säker på att jag ska dö. Nu blev inte fallet så och vi alla lever. Jag är så otroligt tacksam och lycklig över att allt gick bra. Nu sitter jag här med värk i hela kroppen, framförallt i nacke men värre än så blev det inte. Att bilen gick sönder det var bara en materiell sak, att alla vi lever det är underbart.

Det finns mycket kvar att skriva men mina innersta tankar väljer jag att behålla för mig själv.

Det här vill jag aldrig vara med om igen.

Malin, Carolina och Stina – Ni betyder så otroligt mycket för mig och jag är glad att vi alla klarat oss.
Mamma, Pappa och Sara – Jag älskar er och tack för all hjält, samt förlåt att jag kraschat er bil.