.

Imorgon har jag tenta, en tenta som jag har glömt anmäla mig till. Vi måste anmäla att vi ska göra tentan för att vara garanterade att få skriva. Har man tur kan man få komma in efter 40 minuter ändå, men risken eller chansen är inte så stor. Så det käns dödsdömt. Hur som helst, jag har pluggat som fan inför denna tenta. Jag vill verkligen klara den, det är matte och det är svårt. Jag har suttit flera timmar varje dag men ändå greppar jag inte allt. Det är helt sjukt. Den känslan hatar jag, hur mycket man än pluggar så går det inte. Det känns som ett välkommen underkänt. Men det är väl bara att göra om i fall man inte klarar, det sura är bara att man måste börja plugga igen och det finns ju inget som säger att jag kommer klara den nästa gång. Men jag ska försöka. Och jag försöker.

Just nu önskar jag att jag var någon helt annan stans. I fjällen eller på ett varmt ställe. Så jag bara kunde slappna av och bara vara. Promenera och sova. Och inte en tanke på matte. Jag spyr snart på matten. (Hej och hå, positiva klubben!)

Väntar på att vetrinären ska ringa, hon skulle ringt i måndags men fick förhinder så jag fick ny tid idag. Än har det inte ringt. Herman är lite dålig, han kissar helt extremt mycket och ofta. Han dricker även extremt mycket. Förut har han i alla fall kunnat hålla sig en stund och hoppat ner ur soffan eller så innan han kissat, nu kan han inte det längre. Han kissar där han ligger, sen flyttar han sig en liten bit och sover glatt vidare igen. Jag står helt handfallen och vet inte vad jag ska göra. Vi har varit hos vetrinären fyra gånger och dom hittar inget fel. Alla värden är normala och allt ser normalt ut. Det är skitjobbigt och det går helt ärligt inte att ha det så här. Han kissar i sängen, i soffan, på mammas fina sjal som han låg på förut osv. Allt blir kissäckligt. Min lilla, fina skrutt! Hoppas verkligen att han blir frisk från detta!

För en liten stund sedan stod jag i duschen och fick syn på min tatuering. Jag brukar inte se den så ofta i och med att jag oftas har strumpor på mig nu när det är så kallt ute. Hur som helst, jag slängde ett öga på den och slogs av det faktum att mina barn aldrig kommer ha någon morfar. Det gör så ont i mig. Jag vill att mina barn ska få ha en morfar, jag vill att min pappa skulle få bli morfar. Min pappa hade blivit världens bästa morfar, han var så rolig och påhittig.

Det gör mig så ledsen och ibland krävs det så lite för att dessa tankar ska komma igång. Jag har inte saknat honom på länge (alltså sådär jättemycket, saknar gör man hela tiden) och hela bröstet svällde upp vid tanken på detta, vid tanken på att världens bästa morfar aldrig kommer finnas. Jag ville bara skrika. Fan vad jag saknar honom. Min högsta och enda önskan är att han fick komma tillbaka.

Pappa! <3