.

Livet går vidare, sakta med säkert. Ibland känns det dock som om allting bara springer fram. Tiden går alldleles för fort och man hinner inte med. Men det känns ändå okej. Ibland är det skönt att få prata, skratta eller gråta. Jag klarar mig.

För en vecka sedan tatuerade jag mig, en minnestatuering till pappa. Just nu läker den och sen ut som fan. Den flagnar som tusan och jag vill kräkas varje gång jag smörjer in den. Haha. Så här ser den ut:

Annars har det inte hänt så mycket. Tenta om en vecka, jag kämpar på. Saker börjar falla på plats nu, men jag står fast vid att matematik är svårt. Fan, kom precis på att jag missade förra veckans Grey's. Måste kolla i kapp det nu!

På återseende!