Kiss i sängen
Steg ett bli att köpa kompostgaller, jag har redan två men behöver fler så jag kan stänga av ordentligt, annars har jag kiss i hela rummet när jag vaknar istället. Lilla busen! Sen är det bara att vänta sig ett par nätter med dålig sömn. Men vafan, det kan inte vara omöjligt. Han är smart och fattar snabbt.
Snart blir det promenad med mamma, Sara och Dagmar och häng på Romstad. I eftermiddag ska jag hjälpa Marre med hans examensarbete och få två hockeybiljetter som tack för hjälpen. Schysst liksom, inte för att jag behöver dom men jag tänkte bjuda mamma och Sara. :)
Mina intressen
För elva år sedan pratade mina tjejkompiar om en så himla snygg hockeyspelare. Han var typ det snyggaste dom seeeeeett, som dom sa. Självklart blev jag ju nyfiken på denna människa och bestämde mig för att kolla på min första hockeymatch och det beslutet har jag aldrig ångrat. Från första stund var jag fast. Jäklar vad kul det var. Tack Rickard Wallin för att du gav mig mitt största intresse.
Året därpå sakffade jag säsongskort och har troget, med undantag för en säsong, sått på ståplats sedan dess. Jag är ingen superdupermegahockeyälskare, jag gillar hockey men främst Färjestad. Det är Färjestad jag följer och hejar på, resten är inte lika intressant.
Här är FBK-snyggingen som numera är på allas läppar*
I övrigt har jag inga direkta intressen, förr gillade jag musik väldigt mycket. Det gör jag ju självklart nu också, men jag utövar ingen musik längre. Jag gillar såklart att träna Herman, men jag skulle inte kalla det för ett intresse.
* Eeeh, läs mina (och en och annan fjortonårings) läppar. Jag har inte växt ifrån det där med att tycka några av hockeykillarna är sjukt snygga :P
Listan:
Presentera mig själv
Mitt livs viktigaste beslut
Min första kärlek
Mina föräldrar
Mina intressen
Om det här vore min sista dag
Min bästa vän
Ett ögonblick som förändrade allt
Mina syskon
I min handväska
Det här är vardagslyx
Detta ångrar jag
Mina förebilder
Mina dåliga sidor
Det här gör mig glad och det här får mig att gråta
Det här är jag bra på
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Det här ska jag bli när jag blir stor
Bäst
Herman är på playdate i Segerstad med moster, Dagmar och mormor så jag är fri att göra vad jag vill. Lite skönt faktiskt, men imorse var han världes mysigaste lilla korv. <3 Hjärtat mitt!
Något jag inte pratar om
Jag kan vara vart som helst, känner hur bröstet sväller upp, hur jag får svårt att andas och hur hela kroppen spänner sig och jag tappar nästan känseln i axlarna. Jag bröjar lära mig att hantera attackerna när dom kommer men ibland går det inte. Och då känns det verkligen som att sitta på botten i en långsmal och väldigt djup tunna. Jag kämpar emot så länge det går och tillslut orkar jag inte mer och börjar gråta. Efter att jag har gråtit en stund känns det mycket bättre men ibland kan det ta flera dagar innan det lägger sig. Jag vill söka hjälp för det här men bara att ta steget och söka hjälp ger mig ångest. Jag jobbar på det sjukt mycket och kommer förmodligen, nästa gång ångesten blir så där extrem söka hjälp, för när jag väl mår så där dåligt vill verkligen ha hjälp. Där emellan när jag mår bra känns det inte alls lika viktigt.
Jag vet att det inte är skämmigt, eller fel att gå i terapi men det känns jobbigt. Jag längtar tills den dagen jag har tagit steget och får redskap för att hantera detta. Att berätta, eller i detta fall skriva här, är mitt första steg på vägen dit.
Jag är så jävla bra..
Omtentan var mycket svårare och jag slet som en idiot med att svara på alla frågor. Jag var så nervös över att inte klara den att jag räknade ihop hur många poäng jag skulle få. Jag fick det till 27 poäng och 25 var godkänt. Lämnade in tentan och hoppades på det bästa. Fick tillbaka den igen och hade fått 37.5 poäng. Så jävla bra. Jag är galet nöjd!! :)
Mina föräldrar
Min pappa var också väldigt klok. Han var en spelman och en väldigt duktig sådan. Har var otroligt rolig på ett ironiskt sätt. Och väldigt mysig, jag älskade att krypa upp brevid honom när han vilade på sängen och vila huvudet på hans mage. Han var teknisk och min räddare i nöden när jag behövde hjälp med sådana saker.
Jag har svårt att skriva om mina föräldrar. Det är svårt av den aledningen att det finns så mycket bra att säga. Det är också svårt av den anledningen att det känns jobbigt. Jag har bara en förälder kvar i livet, men det är världens bästa förälder. Min mamma är världens bästa mamma. Och min pappa var världens bästa pappa.
för dig ska jag, göra det tusen gånger om
Suprise
"Hej. Jag hämtar er klockan 9.30 imorgon för överraskning. Tom mage är ett måste. Kram!"
Detta sms skickade jag till min kära mor och syster igår förmiddag. Jag kände att jag ville göra något för dom och dessutom är jag så sjukt sugen på lyxfrukost så jag bestämde mig för att slå två flugor i en smäll. Vi ska åka iväg till ett ställe här i Karlstad som heter Kaviar och är en frukostresturang. Jag har aldrig varit där men det är så många som pratat om det och säger att det är så himla bra. Det är trevlig personal, gott och väldigt myket att välja på tydligen. Och det bästa av allt är att det endast kostar 65 spänn. Galet!
Så nu ska jag snart kliva upp och göra mig iordning och sedan åka och hämta mamma och Sara, som fortfarande inte har en aning om vart vi ska. Det ska bli mysigt.
Jag älskar er, ni är bäst!
Min första kärlek
Än idag är han faktiskt väldigt snygg. Jag hade bra smak redan då! :)
Saknad
Idag har det gått ett halvår sedan pappa dog. Då kändes det omöjligt, det kändes som om tiden skulle stå till. Som om jag skulle ligga där under täcket och gråta i en evighet. Men tiden gick och det har gått väldigt fort. Jag minns den där dagen som om det vore igår. Jag minns första skoldagen, hur jag sa till mina lärare att min pappa gick bort för två veckor sedan och jag kanske inte kommer orka med allt i skolan. Dom två veckorna fram till första skoldagen var en evighet, efter det har tiden sprunigt fram. Ibland går det nästan så fort så jag inte hinner med. Sorgen blir lättare att bära men saknaden blir större för varje dag som går.
Bara för att tiden går, läks inte alla sår.
Mitt livs viktigaste beslut
Jag hade länge funderat på att skaffa hund innan jag gjorde verklighet av önskan. Från början var det ju tänkt att jag skulle haft en grå och långhårig liten August men han fick hjärtproblem och jag drog mig ur köpet, då jag inte ville ha en sjuk hund. Detta bakslag drabbade mig ganska hårt och jag la hundplanerna på hyllan en stund, det fanns ingen annan valp att hämta hem just då.
Efter inte allt för lång tid hittade jag en annons på blocket (jag är ingen sucker för att köpa hund på blocket men jag kollade upp kenneln ordentligt innan köpet) på tre små hanar, varav en vit. Jag ringde och fick komma och hälsa på redan dagen därpå. Jag blev kär. Kär i den lilla vita fina killen. Två veckor senare hämtade jag honom och jag har inte ångrat mig en sekund.
Herman är ljuset i mitt liv. Mittpunkten. Det finaste och viktigaste jag har. Han skänker mig så mycket glädje och tröst när det är jobbigt. Jag älskar honom över allt annat. Till månen och tillbaka. Hundra miljoner varv runt jorden och tillbaks igen. Ja ni fattar.
Det bäste jag har. (Men kärleken ser inte jättebesvarad ut...)
Listan:
Presentera mig själv
Mitt livs viktigaste beslut
Min första kärlek
Mina föräldrar
Mina intressen
Om det här vore min sista dag
Min bästa vän
Ett ögonblick som förändrade allt
Mina syskon
I min handväska
Det här är vardagslyx
Detta ångrar jag
Mina förebilder
Mina dåliga sidor
Det här gör mig glad och det här får mig att gråta
Det här är jag bra på
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Det här ska jag bli när jag blir stor
Presentation av mig
Den 11 mars 1987 föddes en liten, liten och väldigt lätt flicka alldeles för tidigt på Karlstad BB. Den lilla flickan föddes 2,5 månader för tidigt och var bara 39 centimeter lång och vägde endast 1600 gram. Hon fick namnet Anna av sin syster eftersom mamma och pappa inte hade hunnit tänka ut något namn ännu. Den lilla flickan var jag.
Idag har jag, som ni förmodligen redan vet, växt upp och blivit både längre och tyngre, som tur är. Idag är jag 23 år gammal och bor fortfarande i Karlstad. Jag tycker att det är väldigt svårt att beskriva sig själv, men jag är ganska glad och lättsam samtidigt som jag kan vara väldigt sur och svår (...) Jag älskar att skratta och har sällan lång till skrattet men jag kan också vara väldigt sur och ogilla saker och folk bara för att jag har bestämt mig för det. Många gånger (eeeh, typ alla gånger faktiskt) visar det sig dock att detta ogillande är fel och det slutar med att jag tycker om den/det tillslut.
Jag lever ibland efter meningen: Det är bättre att förvänta sig något mindre bra och bli överraskad när det blir bättre än att bli besviken när det blev sämre än förväntat.
Detta är något som jag skulle vilja jobba lite på. Det är inte skitkul direkt att gå runt och hela tiden tro att allt ska bli skit. Fast samtidigt gillar den bittra sidan av mig att tänka så där, för jag blir sällan besviken och väldigt ofta överraskad när saker blir så mycket bättre än jag trott. (Jag känner bara att jag måste klargöra här att jag tänker alltså inte alltid att allt är skit eller att det ska gå åt helvete, bara ibland. Jag är inte megabitter utan bara lite bitter emellanåt.)
Jag bor i en etta tillsammans med min hund Herman som är sex månader. Jag flyttade till den här lägenheten i början på december och trivs som sjutton, om man bortser från grannen ovanpå som alltid spelar hög musik och låter en massa. Jag brukar kalla henne för Heffaklumpen, så om den benämningen någonsin skulle dyka upp här så vet ni vem jag menar. I och för sig kan jag känna att det är lite långt till allt här i från, eftersom jag bodde mitt i stan förut. Men detta är mer ett hem än lägenheten i Centrum någonsin var.
Jag gillar att umgås med vänner och familj. Jag gillar att ha Herman nära intill och jag gillar lata dagar. Jag älskar att sträckkolla på serier och jag älskar choklad. Jag gillar också att äta god mat men har kommit in i en period då jag hatar att laga mat. Därför blir det lagom god mat nu förtiden mest för att jag måste äta, för äta bör man - annars dör man. Det har dom sagt sen jag var liten.
Jag älskar att hitta på fula, fina, konstiga, roliga och helt sjuka smeknamn till folk. Detta för att det ska underlätta när jag måste prata om en person när det är andra med. Alltså, jag är ju inte ensam om denna smeknamnsgrejen utan jag har några vänner som också vet vilka personerna är. I början när detta fenomen uppdagades var det flera av dessa icke-inkluderade vänner som la ner sin själ i att komma på vem som var vem (det är sällan vänner som får smeknamn utan mer typ kändisar och framförallt Färjestadspelare, då mest snyggingarna i laget - töntigt jag vet!) och några gånger har dom också lyckats. Katastrof. Men eftersom detta är lite utav min specialitet så kommer jag snabbt på nya. Jag kommer inte växa upp och bete mig som vuxen än på ett tag. Jag älskar denna barnsliga sida av mig själv och jag vet att den underhåller andra också.
Jag läser till lärare på universitet i Karlstad och är färdig HT -11 (OH MY GOD!). Jag håller på Färjestad och gillar hockey. Har säsongskort för elfte året (tänkte skriva i rad, men jag hade faktiskt ett uppehåll den säsong dom vann guld sist, 09 - typiskt.) och börjar sakta men säkert återigen finna glädjen i hockeyn, precis som i livet. Jag har haft en tuff period på sista tiden i och med att min pappa mycket hastigt och oväntat gick bort men känner att livet trots allt börjar ta form igen.
Nu tänke jag inte bli långrandig här. Det var lite (blev ganska mycket till och med) om mig.
Listan:
Presentera mig själv
Mitt livs viktigaste beslut
Min första kärlek
Mina föräldrar
Mina intressen
Om det här vore min sista dag
Min bästa vän
Ett ögonblick som förändrade allt
Mina syskon
I min handväska
Det här är vardagslyx
Detta ångrar jag
Mina förebilder
Mina dåliga sidor
Det här gör mig glad och det här får mig att gråta
Det här är jag bra på
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Det här ska jag bli när jag blir stor
Get to know me more.
Jag plockade bort en del saker från listan, saker som jag inte vill skriva om och la till lite annat. Jag plockade också bort dagarna så att jag kan skriva när jag vill och känner för det. Jag vet att jag inte kan hålla något sådant som att publicera något varje dag, men att publicera inlägg med jämna mellanrum - det ska jag väl ändå klara.
Så här kommer den, en lista med saker att skriva om. En del personliga och andra inte. Mest för att återigen fylla bloggen med något men även för att kanske hitta förmågan att få fingrarna att återigen flöda över tangenterna.
Presentera mig själv
Mitt livs viktigaste beslut
Min första kärlek
Mina föräldrar
Mina intressen
Om det här vore min sista dag
Min bästa vän
Ett ögonblick som förändrade allt
Mina syskon
I min handväska
Det här är vardagslyx
Detta ångrar jag
Mina förebilder
Mina dåliga sidor
Det här gör mig glad och det här får mig att gråta
Det här är jag bra på
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Det här ska jag bli när jag blir stor
Jag hatar den här känslan
Just nu önskar jag att jag var någon helt annan stans. I fjällen eller på ett varmt ställe. Så jag bara kunde slappna av och bara vara. Promenera och sova. Och inte en tanke på matte. Jag spyr snart på matten. (Hej och hå, positiva klubben!)
Väntar på att vetrinären ska ringa, hon skulle ringt i måndags men fick förhinder så jag fick ny tid idag. Än har det inte ringt. Herman är lite dålig, han kissar helt extremt mycket och ofta. Han dricker även extremt mycket. Förut har han i alla fall kunnat hålla sig en stund och hoppat ner ur soffan eller så innan han kissat, nu kan han inte det längre. Han kissar där han ligger, sen flyttar han sig en liten bit och sover glatt vidare igen. Jag står helt handfallen och vet inte vad jag ska göra. Vi har varit hos vetrinären fyra gånger och dom hittar inget fel. Alla värden är normala och allt ser normalt ut. Det är skitjobbigt och det går helt ärligt inte att ha det så här. Han kissar i sängen, i soffan, på mammas fina sjal som han låg på förut osv. Allt blir kissäckligt. Min lilla, fina skrutt! Hoppas verkligen att han blir frisk från detta!
När sorgen tar överhand
Det gör mig så ledsen och ibland krävs det så lite för att dessa tankar ska komma igång. Jag har inte saknat honom på länge (alltså sådär jättemycket, saknar gör man hela tiden) och hela bröstet svällde upp vid tanken på detta, vid tanken på att världens bästa morfar aldrig kommer finnas. Jag ville bara skrika. Fan vad jag saknar honom. Min högsta och enda önskan är att han fick komma tillbaka.
Pappa! <3
Summering
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Det gjorde jag med all säkerhet.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Hade inga nyårslöften.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Japp, bästa Caroline fick min fina gudson Melwin! Och har nummer två på jäsning i magen.
4. Dog någon som stod dig nära? Ja, min fina pappa.
5. Vilka länder besökte du? Norge, haha men det räknas fan inte.
6. Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011? 2010 var ett skitår på slutet så allt kan bara bli bättre.
7. Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas? 16/8.
8. Vad var din största framgång 2010? Att jag klarade mattetentorna kanske.
9. Största misstaget? Vettetusan.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Hade en släng av 24-h febern men annars har jag varit rätt frisk. (Nej jävlar vad jag ljög nu, jag var ju jättesjuk i början på året. Luftrörkatarr i två månader och sedan magkatarr)
11. Bästa köpet? HERMAN!!!
12. Vad spenderade du mest pengar på? Herman så klart.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Att jag fick hem min fina valp.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010? California gurls, Billinoare, Americano - alla töcksforslåtarna!
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Vilken kanske inte är så kontigt
16. Vad önskar du att du gjort mer? Umgåtts med pappa.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Vet inte.
18. Hur tillbringar du julen? Med släkt på nåt vis.
19. Blev du kär i år? Ja.
20. Favoritprogram på TV? Desperate.
21. Bästa boken du läste i år? Har läst rätt många men minns ingen som va bra.
22. Största musikaliska upptäckten? Linnros kanske?
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Det var så längesedan så det minns jag inte.
25. Något du önskade dig men inte fick? Förmodligen.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2010? Köpte mat från Burger King som jag åt ensam, väntade på att Marre och Krister skulle kolla klart på sin jäkla hockeymatch och komma. Och väntade ännu lite längre på att Jossan och Linnea skulle komma. Sen festade vi. (Brukar fira med min famlij men dom kunde inte iår så vi firade senare)
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att pappa fanns kvar så klart.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2010? -.
29. Vad får dig att må bra? Herman, mamma, Sara, mina fina vänner.
30. Vilken kändis var du mest sugen på? Dirigenten såklart.
31. Vem saknade du? Pappa!!.
32. Den bästa nya personen du träffade? Kurdmaffian på jobbet.
33. Det bästa sommarminnet? Han och alla mysiga stunder med Jossan i husvagnen.
34. Det bästa vinterminnet? Vintern har varit skit men kanske när jag fick hem Herman.
35. Gjorde du något olagligt? Ne, men Jossan gjorde. Haha.
36. Kysste du någon? Mmm.
37. Vem tillbringade du mest tid med? Josephine.
38. Vem tillbringade du minst tid med? Ingen aning.
39. Det sämsta med året? Gissa en gång.
40. Det bästa med året? Att tiden inte stannade och livet trots allt gick vidare. Och Herman!
Gott nytt år alla fina!
Movin' on.
I övrig kämpar jag på, har "bott" hos min syster de senaste dagarna, har inte mått så bra och vill helst inte vara ensam. Men det har varit mysigt, vi har lagat mat, städat, umgåtts, sett på OC och sovit. Hundarna älskar varandra och har kul. Det har underlättat väldigt. Och idag känns allt lite lättare.
Nu blir myskväll här för min del, Biggest Loser Amerika, sen vad det nu är att titta på med avbrott för hundpromenad, och tillslut bänka mig framför Desperate med hemmagjort chokladmousse! :)
Nu är han hemma
Herman är en härlig kille, han gillar att leka och sover mycket. Det har inte skett så många olyckor inne men han tycker det är lite obehagligt att vara ute. Det är så mycket ljud och saker som rör sig, men till och med det gick lite bättre idag. Kort och gott så har vi det väldigt bra. Här kommer två bilder som jag tagit, han är inte så bra på att posa som fotomodell än, så dom flesta bilderna blir skit.
Jag och Herman när vi precis kommit hem till Karlstad
Herman myser hos mormor när vi kollade på Idol på kvällen.
Hämtar min skrutt!
När det som inte får hända händer
Jag har alltid varit lite utav en pappas flicka. Han har alltid varit den jag vänt mig till när jag behövt hjälp med något. Han var en man av många talanger och kunde han inte svara på en fråga så tog han reda på det och återkom. Han har alltid funnits där och varit en viktig del i mitt liv. Han var den som tog ledigt från jobbet för att åka runt till varenda bilhandlare i Karlstad, för att hitta en bil till mig när jag skulle börja jobba i Norge. Han var den jag ringde till i panik när strömmen gått, den som gick tidigare från jobbet för att komma till mig och visa hur man byter en propp. Han var den som kom hem till mig och lärde mig hur man rensar avloppet i handfatet, trots att jag har en hyresvärd som kan göra det. Han var den som sa: jag hjälper dig mer än gärna, men du måste titta på och lära dig hur man gör. Och det är jag så otroligt tacksam för.
Den 16 augusti i år väcktes jag av ett telefonsamtal. Det var min syster som ringde och sa: ”Mamma har ringt, vi måste åka hem. Det har hänt nåt med pappa, jag tror han är död.” Jag har aldrig någonsin fått så ont i precis hela koppen. Jag har aldrig drabbats av en sådan ångest förut. Men jag vägrade tro det, han var ju min pappa och han kunde inte dö. Han var inte klar här på jorden, det var så mycket mer som jag ville lära mig av honom och så många mer timmar jag ville ha tillsammans med honom. Men det var sant. När vi kom hem till deras hus möttes vi av en ambulans och en mamma som gråtandes tog emot oss med öppna armar. Han var bort, min pappa var borta.
Det gör så ont och det är så jobbigt. Det går inte, och det ska inte gå, att föreställa sig hur ont det gör. Ibland vill jag bara skrika, ibland vill jag slå på något och ibland vill jag bara sitta och stirra rakt fram. Det tar aldrig slut, tårarna, sorgen eller smärtan. Det gör ondare och ondare för varje dag och saknade blir bara större och större. Men jag börjar lära mig att leva med det. Jag har insett att han inte kommer tillbaka, hur mycket jag än önskar. Och jag vet att han har det bra där han är.
Jag har lärt mig mycket av det som hänt, jag har lärt mig att man klarar mer än man tror. Jag kommer ihåg hur jag låg i sängen första dagen, jag grät och skickade ett sms till min vän Josephine. Jag vet inte hur jag ska klara det här skrev jag. Så kändes det. Jag kunde inte fortsätta leva utan min pappa, jag ville inte leva utan min pappa. Det gjorde för ont och livet tappade sin mening. Men jag klarade det även om jag fortfarande jobbar med att få dagarna att gå. Jag har lärt mig att jag är ganska stark. Att jag klarar mycket mer än jag tror och att livets trots allt kan vara värt att leva. Jag tycker om att leva och från och med nu ska jag leva livet för min pappa också. Vissa dagar är jobbigare än andra och jag känner mig alltid totalt likgiltig inför allting. Det är ingenting som är jättekul men jag vet att den där glädjen kommer att komma tillbaka.
Något av det bästa jag visste när jag var yngre var att krypa upp bredvid pappa när han låg och vilade. Jag la mig tätt intill och la huvudet på hans något stora och mjuka mage. Än idag, vid 23-års ålder, var det något av det bästa jag visste. Det var så mysigt och det saknar jag. Vi hade egentligen ingenting gemensamt min pappa och jag, inget intresse som förenade oss och ju äldre jag blev vände jag mig allt som oftast till mamma för råd. I somras pratade vi ofta i telefon om allt och ingenting, men vi hade inte alltid någonting att säga varandra.
Vi åkte bil ihop i början på augusti, en resa som tog ungefär två timmar och vi sa nästan ingenting. Jag försökte prata men vi hade liksom ingenting att prata om. Det var ingen sådan där konstig tystnad, den var bekväm. Men idag önskar jag att jag hade använt den där tystnaden till att tala om för honom hur mycket han betydde för mig. Att jag älskade honom och att jag var stolt över att ha honom som min pappa. Men jag vet att han visste detta och framför allt vet jag att han vet.
En sak hade vi däremot gemensamt, en sak som både min syster och jag har ärvt från pappa, humorn och ironin. Och den lever vidare i din anda, pappa!
Kvar i livet har jag min fantastiska mamma och min underbara syster. Ni gör mig hel och ni är mitt allt. Jag gör vad som helst för er. Tillsammans är vi starka och jag älskar er. För alltid!